into the wild

Nummerlappen är uthämtad och på schemat står det vila.

Vila för kroppen men inte för själen… Puh, jag blir småsvettig bara jag tänker på vad som ska ske på lördag.

Fjärilarna i magen lever rövare medan vi planerar och omplanerar utan egentlig struktur. Vi stöter och blöter allt 23 gånger i timmen. Klädval- och proviantsnack står på repeat. Fredrika sitter i skrivande stund och provsmakar av sin dropbag-packning och jag har suttit gloendes i min hög av kläder som låg utspridd över halva vardagsrumsgolvet.

Snart flyger vi över bergen.

Efter två dagar av regnande och snöande var den här dagen den sista chansen att ta sig upp på Panorama Trail innan loppet (för att inte slita ut oss för nära inpå)… Man kan väl säga att det började spritta en aning i benen när jag steg upp klockan 06 och drog undan gardinen – klarblå himmel och morgonsolen på väg upp över bergen…

Under färden upp mot Keschütte (2632 m.ö.h) var det plågsamt. Jag flåsade värre än någonsin när lutningen var monstertuff (stundtals ca 25%), och svetten bara rann nerför ansiktet på mig – men benen var totalt oberörda hela tiden, vilket känns lovande. Lite flåsande har ingen dött av. Dock ska jag äta mer än två mackor till frukost när jag ska göra om det där… Mådde illa av ansträngningen efter så litet matintag – inte bra.

När den värsta pärsen var gjord – och vi var 300 meter från banans högsta punkt (Keschütte) vände jag mig om och tittade ner över dalen, och började nästan gråta av hänförelse. Det är så osannolikt vackert här, och jag är mitt i det. Lätt känslosvallande, milt sagt. Fick bita ihop rejält för att hinna i kapp de andra och intaget av veckans tredje rösti.

”En rösti om dagen är bra för magen”, har jag hört, så det är min diet under den här veckan. Har blivit proffs på att beställa ”ein rösti ohne späck und ohne ei, naturell!”.

keschütte-huset i sikte!

maria på panoramatrail

Idag blev det kabinbana upp till Jakobshorn (2600 m.ö.h) och sen promenad genom snöfall ner mot gröna ängar.
Jag älskar varenda bit av våra turer – snö, regn eller solsken, det är så jäkla boostande! Att knata genom julaftonssnöfall och sakna skidorna, för att i nästa sekund vara nere vid gräsgränsen och känna solen mot ansiktet och doften av varmt gräs i näsan… Mjau!

Vi kliver upp på hög höjd varje dag för att anpassa oss till höjderna, jag flåsar som en blåsbälg i de värsta uppförsbackarna, men i övrigt går allt bra…

Bara ett dygn i Davos och jag är helt såld! Det ser precis ut som i alla serier från sjuttiotalet som man såg på TV, typ någon med ett sjukhus… Berg, berg och åter berg!

Idag har vi bestigit ett litet berg (2600 m.ö.h) med hjälp av fötterna, bergsbanor, och en kabinbana… ”In i dimman” var temat för dagen och vi såg inte längre än handen framför oss när vi var på högsta toppen. Inte så kul, så vi tog oss ner till gräsgränsen och kossorna – vilka blev lite väl närgångna…

liiite närgången...

Grüezi!

Ser ni vår nya snygga ”pausheader” längst upp? Vi slängde upp den för vi tänkte att det inte skulle funka att blogga från Davos och våra förberedelser inför Swissalpine. Men det visar sig att internet funkar alldeles ypperligt från receptionen på vårt lägenhetshotell, och själv håller jag på och tar det lugnare än lugnt för att tvinga de förkylningskänningar som visade sig i morse på knä, efter att under natten ha drömt om att jag gjorde första halvmaran på tolv timmar.

Mary och resten av lägenhetsfolket har tagit bergsbanan upp till Parsenn för att vandra lite soft; vi skippade den officiella banbesiktningen och kör en egen istället i morgon, kändes som högre prio att sova ut efter den ganska långa resan.

Stora samtalsämnet är vädret, då med avseende på vad man ska ha på sig på lördag. Så jag struntar i att det just nu är nollgradigt och att snögränsen ligger vid 2400 meter, och satsar istället mitt mentala krut på 19 grader och solsken på lördag

Hopp Schwyz, hörs senare, det ryktas visst om att det blev close encounters med Murmeldjur på Parsenn.

Exakt såhär långt har jag kommit med packningsbestyren. Min personal blender, gaiters, sportslick, lösärmar, baddräkt, edelweissbuff, raw energy bars och Linnéatröja. Håller kanske inte riktigt för en hel vecka i Schweiz och 78 kilometers löpning, va.

Inte kan jag väl lämna något av dessa par hemma?

Mina egna fötter hänger med, oavsett vad ni säger.

Keen-sandalerna gör att jag ser ut som om jag jobbar på en skyddad verkstad, men de är grymt sköna.

Flippflopparna är ju bara ett måste. Man vill ju kunna hasa iväg till grannen utan att behöva snöra på sig skorna.

Mizuno Elixir 4, ultra-size, dvs min favvomodell i en storlek större än normal springstorlek. Att ha i dropbagen om fötterna svullnat upp.

Salomon Recovery Shoes, att ha på efterfesten. Partyskor de luxe! Stora, lätta och färgglada som den värsta partyhatten!

Inov-8 X-Talon att ha i dropbagen om det ösregnat hela veckan. Då vill jag klänga på panoramatrail med säkra fötter.

Inov-8 F-Lite att vandra med under veckan, eller bara vara snygg i.

Mizuno Elixir 5, normal-size är mitt förstahandsval att springa loppet i. Kommer att sitta på fötterna när vi reser – in case of emergency – om någon väska kommer bort på vägen…

Det var skorna det…

Resten av all utrustning – sladdar, laddare, 3 vattensystem, energi, en stooor påse träningskläder, och en liten med vanliga…

Det tar plats… och väger i skrivande stund 15 kg… and still counting.

En icke alldeles okänd ultralöperska som för länge sedan passerat mina egna meriter big time kallade mig i morse för sin ultramamma. Det är mycket intressant det där, av någon anledning verkar man få en alldeles speciell relation till just den person som på någotvis blev anledningen till sitt eget ultralöpande.

Det påminner faktiskt en del, nej ganska mycket, om vampyrernas ”makers” i serien True Blood. Ens maker är den vampyr som gjorde en själv till vampyr en gång i tiden, och bandet till ens maker kvarstår på något mystiskt vis (ibland med ödesdigra konsekvenser) för all framtid.

Så likt en ultravärldens Godric vandrar jag nu stolt omkring och filosoferar över vad som blivit av dem jag genom tiderna bjudit på första bettet och sedan lät dricka av mitt blod. Och lite vilsen konstaterar jag att jag ännu inte vet vem som rent tekniskt är min egen maker. Är det Peter Lembke eller Christian Ritella? Men den första ultradistansen jag sprang ordnade jag ju själv. Hm.

Det ser ut att bli småfuktigt i Davos till veckan… Mina planerade två par löparskor i resväskan kommer nog att bli fyra om det fortsätter sådär… Plötsligt känns det som att x-talon vore fint att ha på sig på panorama trail om det blir geggamoja.

Löpning med Running Sweden Lidingö idag, 14 km skulle avverkas tillsammans med tretimmarsgruppen i 6:50-tempo. Innan vi gav oss iväg på en runda ute på ön meddelade Rubin dagens visdomsord: skjut inte upp till i morgon det du kan göra idag. För man vet aldrig vad som händer.

Jamen givetvis. Det fick bli långpanna idag. Efter passet joggade jag vidare över Gärdet och ner mot Djurgårdsbrunnskanalen. Fick i alla fall ihop en dryg halvmara, och hade nog kört någon mil till om det inte vore för att jag och min käre hubby planerat för gemensam träningsaktivitet på eftermiddagen. Bim-mix för José på Bodies in Motion kl. 17:30.

Det kändes seeeegt när vi drog dit, men sablars vad kul det var! Kan inte minnas att jag någonsin varit med på ett roligare pass. Leka, leka, leka. Slåss, hoppa, kasta, bända, klättra, balansera, krypa. Bollar, ribbstolar, häckar och mattor. Apjobbigt, supersvettigt och skitkul. Perfekt paraktivitet dessutom.

Är nu lycklig och helt slut. Blir skönt att lägga sig tidigt ikväll. Sovasovasova. I morgon är det jobbajobbajobba som gäller!