Saturday Night Fever

Igår var det tänkt att jag skulle springa långpass. Typ första långpasset sedan i vintras, definierat som minst nittio minuter sammanhängande löpning med låg puls. Långpassen har varit det bästa jag vet, och ju längre, dess bättre. En heldag på trailsen? Nemas problemas. Det roliga börjar ju efter ett par-tre timmar, det är då löpardjuret vaknar. Håhåjaja. Jag är inte riktigt där just nu, kan jag säga.

Gårdagen bjöd på svarta moln som ilsket hängde sig kvar på himlen. Var är Österlenvindarna när man behöver dem? Planerna sköts på eftermiddagen. Då började det passande nog spöregna. Jag lade mig och sov middag istället – det är trots allt semester (eller ja, jag ska i och för sig dra in några miljoner till bolaget under sommaren men det är en annan historia).

Vid åttatiden vann jag tysta leken mot svartmolnen och himlen sprack upp i glödande kvällssol. Prick 20:41 stod jag ombytt och klar utanför huset, och startade iPoden med kvällens soundtrack. Det är ju lördag.

Fördelen med sena långpass efter sommarregn är att naturen är helt magisk. Den vilda kaprifolen doftar ikapp med törnrosorna, kvällssolen silas mellan trädkronorna och kantar stigen med guld. Havet stilla och blankt, himlen rosa, och över hagarna stiger dimman så älvorna dansar. Här behövs inga två-tre timmar att bli hög inte, några kilometer mjuk stig under förvånansvärt lätta fötter och jag vill liksom bara springa hela natten i en slags narkotisk feberyra.

Det här med nummerlappar och miltider känns väldigt långt borta, kan jag säga.

bild
Just follow the white rabbit

Hur man gör

”Det skrivs alldeles för mycket om sub3-VD:ar och alldeles för lite om hur de faktiskt bär sig åt”, skriver jag i min presentation av bloggen. Nu är jag visserligen inte sub3 direkt, men jag kan ändå berätta hur man bär sig åt.

Man bokar sin PT (som är typ Sveriges bästa) till ungefär sen lunchtid. Kommer på att man glömde ta med sig rena träningskläder, och tvättar snabbt upp de gamla i handfatet. Tackar de Österlenska gudarna för solsken och vind, och låter tightsen och tröjan fladdra på en pinnstol på parkeringen någon kvart. Så är de i alla fall inte längre plaskblöta när man byter om.

Sveriges bästa PT kommer och man får köra pull-ups med gummiband, så man känner sig som en superhjälte direkt. Sedan är det bara att hänga på och kämpa. Inte lätt det där med höger och vänster efter ett tag.

- Vi kör lite mjölksyra på slutet va, säger PT:n, och man undrar lite grand vad man ska kalla det vi gjort innan. Så försöker man med tabata-intervaller med dessa ännu patetiskt klena kycklingvingar till armar, som knappt ens orkar hålla emot en stång under jumping jacksen. 20 sekunder kan vara lååånga, och det gäller inte bara för affärsbeslut. Note to self: logga natten med pulsklocka, för att kolla stressnivåer och återhämtning.

Tummen upp från medarbetarna för genomfört pass. En raggardusch och några spray torrschampo (look no further: Batiste!) senare får man komplimanger för att man ser ut att vara nyklippt. Lite cleareyes på det så lurar man vem som helst. Man inspekterar naglarna så att det knallrosa inte flagnat av mot kettlebellsen, och ställer sedan fram ett stort fat jordgubbar i direktörsrummet. Inge sockerfika på våra möten inte!

På med mentala krigarhjälmen och vet med dig att du är superhjälte. Sen är det fokus på business som gäller.

Så gör man.

Skärmavbild 2013-06-24 kl. 21.03.30
Såhär ser jag ut på jobbet. Foto: Lars Edling för SvD Näringsliv

The Force

- Syret kommer ner i musklerna, men det är ingen hemma, lyder Christers dom efter laktattestet. Vi garvar.

Nej, bristen på uthållighetsträning straffar sig obönhörligen i form av en aerob förmåga på bottennivå. Alltså musklernas förmåga att generera energi med hjälp av syre, grunden i all långdistanslöpning. Precis som kroppen anpassar sig till träning, anpassar den sig till icke-träning – och i mitt fall har mitokondrierna, cellernas små kraftstationer, packat ihop och tackat för sig. Ingen hemma längre. Eller ja, några få stackars pajsare finns förstås kvar där, men det går inte att jämföra med forna heydays.

Den närmaste tiden kommer jag alltså ägna mig åt att odla mitokondrier, så många och så feta som jag bara kan. Som bioteknolog skulle jag kunna trötta ut er med hela avhandlingar i fysiologin här, men överlåter det till andra träningssajter och citerar hellre Star Wars:

Midichlorians are microscopic life forms that reside in all living cells. We are symbionts with them, living together for mutual advantage. Without midichlorians, life could not exist and we would have no knowledge of The Force.

Där hör ni. The Force.

Det här med mitokondrier är hur spännande som helst. Det är nämligen helt sant att de ursprungligen var egna livsformer, bakterier, som ingick i symbios med de celler som så småningom utvecklade sig till flercelliga varelser såsom växter och djur. Mitokondrierna lever fortfarande något av ett eget liv i våra celler, de har till exempel sitt eget DNA med sina alldeles egna gener, och ärvs bara på mödernet.

Jag är lite kär i mitokondrier, har alltid varit. Inte bara att det är mitokondrierna som gör att vi kan springa hur långt som helst, de är dessutom vittnen om livets yttersta ursprung och påminner om hur livet och alltet hänger ihop. Det är sådant jag kan tänka på under långpassen, i en slags biokosmologisk runners high.

Fast just nu får jag inte springa några riktiga långpass än, jag måste vara rädd om mina leder också och skynda långsamt med upptrappningen. Men läsa får jag ju hur mycket som helst.

Power sex suicide
Ja, det är Windows i bakgrunden på min Mac. För att kunna köra Firstbeat. Är man nörd så är man.

Löpning 2.0

Om exakt trettiosex timmar och arton minuter står jag på ett löpband i Stockholm och gör laktattester för Christer Skog. Jag har inte den blekaste aning vad som väntar.

Jodå, jag har gjort laktattester förut, ganska många faktiskt, och hade en gång i tiden så pass stenkoll på mina pulsintervaller att jag kunde känna var jag låg på slaget när. Idag har jag absolut inte en susning. Jag vet inte hur fort jag springer, jag vet inte hur jobbigt det är. ”Lyssna på kroppen”, brukar man säga. Just nu tycker jag det är roligare att bara låta den lalla på.

Tanken med laktattest var att få besked om en slags utgångsnivå att börja ifrån. Det där med uthållighet arbetar man trots allt upp ganska snabbt igen. Problemet är bara att styrketräningen gjort att jag nog fått lite för rappa fötter för mitt eget bästa. Det kan straffa sig på laktatkurvan i form av ett hånfullt grin. Och då blir det promenixöknen, i värsta fall.

För just nu är det lite, lite roligare att ge järnet.

bildVi skippar det där med tillrättalagda gymbilder, va? #likeaboss

Om styrka

- Det handlar inte om muskler, säger Seth. Det handlar om rörelser.

Det är styrka vi pratar om. Jag ska bli stark, är målet. Alltså stark, på riktigt. Och efter bara två träningspass vet jag att jag kommer bli starkare än vad jag någonsin varit. Bra grejer.

Även om funktionell träning har slagit igenom på så pass bred front att begreppet börjar provocera, så talas det fortfarande påfallande ofta om styrkor och svagheter i enskilda muskelgrupper och leder. Där den funktionella träningen nu är paradigmet, lyser en funktionell syn på kroppen vid diagnos av svagheter fortfarande alltför smärtsamt (pun intended) med sin frånvaro. I bästa fall talar man kanske om enskilda kroppskomponenter som tillsammans pusslas ihop till en helhet; som i mitt fall ”stärka gluteus medius och förbättra aktivering av magmuskler” som recept på ett optimerat löpsteg. Ja, och så börjar man plåga sig i musslan och någon halvhjärtad planka då och då. Whatevs.

Kroppen består av drygt 200 ben, ungefär 640 muskler, och drygt 300 leder. Lägg på fascia, senor och ligament, så inser ju vem som helst att styrka måste handla om pretty komplex samverkan i olika rörelser, snarare än enskilda musklers antal fibriller eller aktiveringsgrad. Och visst är det den insikten som är grunden till funktionell träning – men likförbannat fortsätter vi att slänga oss i termer av att träna ”core”, eller ”benstyrka”.

Under passen med Seth fokuserar vi istället på att träna rörelser, alltså grundläggande rörelser. Olika typer av att dra, att bära, att böja sig, och så vidare. I olika plan. Vi knådar ut fascia, vi plågar triggerpunkter. Allt ska fungera. Jag kan inte minnas att jag någonsin tagit i så mycket, men den mentala utmaningen är nästan värre. Neuromuskulärt är det rena rama fyrverkeriet i hjärnan, och till slut kan jag knappt skilja på höger och vänster längre. Som jag sade: bra grejer.

Två pass har vi hunnit köra, nu ska jag klara mig på egen hand en vecka. Det blev löpning igår, och där jag hade räknat med att jag skulle vara totalt slut efter all styrka hade jag istället min bästa runda på evigheter. Kroppen var liksom… synkad på ett sätt som jag inte är riktigt van vid. Lätta fötter, rappt tempo. Det kom snabbt, får man säga.

Många formulerar sina mål med styrka som att t.ex. kunna ta x antal kilo i bänkpress. Jag har aldrig riktigt kunna sätta ord på styrka för min egen del, men jag vet precis hur kroppen ska kännas när jag är stark. I min kalender kan man markera sina appointments med små ikoner. När jag bokade in passen med Seth ratade jag instinktivt och omedvetet den flexade armen med biceps, som väl var tänkt att symbolisera träning. Jag valde en tiger istället.

bild
Nej, det finns inte bara strand där jag springer. Jag älskar havet, men ibland vill tigern ha lite djungel också.

Att välja PT

nate

För ungefär ett år sedan blev jag påprackad ett gratis magasin på Pressbyrån, och valde ett nummer av amerikanska Inside Fitness. I numret fanns en stor face-off mellan två fitnessproffs, en paleosnubbe – och en vegan. Kött mot gröna blad. Nate Jackson, som veganbiffen hette, visade sig ta klienter online och efter lite mailande fram och tillbaka slog jag till på tre månaders träningsprogram och coaching via Skype, youtube och online-dagbok. Mål fett väck, bli stark. Utan att behöva moffa kalkonfiléer, eller i mitt fall höra tjat om det. Dessutom var Nate precis som jag allergisk mot maskinträning, och jag såg framför mig sköna stunder i knäböj med skivstången på axlarna.

Jag kan berätta att det känns mer än lovligt corny med funktionstester via Skype en fredagkväll för någon som man mest sett i bar överkropp, och som dessutom extraknäcker som Harlequinmodell. Programmet jag fick var inledningsvis en besvikelse – två enkla pass med kettlebells och ett med lätt skivstång, varvat med kroppsövningar – de kändes för lätta och inte alls sådär ”all in” som jag var laddad för. Men efter första träningsvärken höll jag käft. Nate visste vad han gjorde. Och jag hade muskler jag inte visste fanns. Det här var bra grejer.

Jag lärde mig mycket av Nate även om det blev ganska mycket on-off under de där månaderna. Min självdisciplin var kass, och jag gick mest omkring med dåligt samvete för att jag inte svarade på Nates just-checking-in-mail. Onlineprogram kräver att man kan hålla ordning på sig själv. Det var inte rätt läge för mig då, kan jag säga. Fokus låg på jobb jobb jobb, inte träning. Mot slutet lossnade det lite, och jag slog till på en period till. Även om jag sammanlagt inte gjorde mer än kanske en-två månaders seriös träning på det där halvåret var det ändå värt varenda krona, för jag kom trots allt igång på ett bra sätt. Och jag har fortsatt köra de där passen lite då och då. Med fokus på lite, tyvärr.

Anyways. Eftersom mitt företag numera inhyser en i princip komplett Crossfitbox så finns inte längre några ursäkter att inte ta tag i träningen lite mer seriöst igen. Jag saknar friheten att känna mig tokstark, och bara ge mig ut en heldag på trailsen. Löpning just nu är allt annat än njutning. Jag förstår folk som tycker det är jobbigt att springa. Och jag drömmer fortfarande om att kunna göra chins, senast enarmsditon. (Ja alltså drömmer som i drömmer på riktigt.)

Det är helt enkelt dags för en PT. På riktigt.

Det heter inte personlig tränare för inte. Om man bortser från klienten (adepten? kunden? vet inte vad man säger på svenska) så har ju varje PT i sig också en egen högst personlig karaktär. Jag googlade på PT Österlen och hittade en inte stor, men ändå salig blandning av urval. Grejen med Nate hade varit att han var vegan och hade en sjysst träningsfilosofi. Frågan var vad som skulle få mig att klicka den här gången. För egentligen var jag ju bara ute efter någon som kunde sätta blåslampa i häcken på mig, och få de där passen – vilka de nu skulle bli – att bli av. Sådär, den bästa träningen är den som blir av. Bara komma igång for f*cksake.

Trodde jag. I själva verket lärde jag mig under processen att jag ställer extremt höga krav på dem som liksom ska bli en nyckelperson i mitt kärnteam. Som Christer Skog till exempel. Jag vet att han är bäst på uthållighet i landet. Så om Christer säger åt mig att springa i ett visst tempo så gör jag det, punkt slut. Jag vet att jag kan lita på honom till hundra procent. Jag vet också att han genuint bryr sig, jag kan lyckas inte bara för min skull, utan även för hans. Vi är ett team, liksom. Det är mycket som ska stämma. Träning är viktiga grejer.

PT:n som bloggade om att hon gillade semlor enligt devisen ”det handlar om att göra bra val de flesta gångerna” gick fetbort (pun not intended). För hey, den devisen är en självklarhet enligt allt sunt förnuft – men upprepas den som mantra känns den mera som en ursäkt för att fortsätta med de där riktigt kassa valen. Ungefär som folk på bantningsforum (ofta maskerade som ”fettförbränningstrådar” på träningscommunities), som är besatta av cheating days och dietvänliga bakrecept. Den där omhuldade livsstilsförändringen känns rätt så avlägsen där kan jag säga. Hursomhelst. Jag har ingen anledning att tro annat än att hon är en jättebra PT (goda personliga rekommendationer, ingen tid för fler klienter), men det var alldeles säkert inget för mig.

Jag har inga synpunkter på om min PT äter semlor eller inte, men jag insåg i processen att jag sätter enormt värde i hens mentala fokus. Vad rör sig i den människans värld, liksom, vad brinner hon för. Jag utgår ifrån att varje PT älskar träning. Men kärleken till träning har många bottnar.

Enter Seth Ronland.”People from time immemorial have studied and written about the human body” lyder de inledande orden på hans webbsida. Heureka! En PT som snöat in på hur kroppen funkar, och allt däromkring. Läs inledningen bara, ren poesi. Inget ytligt fluff om ”jag hjälper dig att nå dina mål” (duh, klart du gör), utan en människa som liksom bottnar i sitt kall. Seriöst. Och man tar inga SM-titlar i Athletic Fitness eller Guldhjärta som Sveriges Bästa PT om man liksom inte är tokdedikerad. Jag kommer aldrig behöva tvivla på att han kan sin grej. Och jag vet att han kommer att fatta hur jag är funtad, att jag inte går igång på ätardagar eller klämkäck träningspepp. Vi ska ju… jobba. Träning är seriös business. Jag skulle bara våga sjappa nu.

Än har jag ingen riktig aning om vad jag gett mig in på. Men jag vet att det kommer bli jättebra.