Träning, hälsa och …hets?

…för pengarna håller hon på och bygger gym i den bortersta lagerlokalen. I taket hänger romerska ringar och på golvet står vikter och träningsredskap.

Orden är ett citat från en bra artikel om mitt företag i dagens Sydsvenskan. Vi är stolta över vårt gym, som vi bygger med inspiration från CrossFit och B.I.M – fria vikter, medicinbollar, rep, ringar, traktordäck (vi är ju på landet) och en bur på ingång.

Lustigt nog så såg jag så sent som igår ett inlägg som Maratonpetra på SvD hade skrivit, om chefer som hälsofanatiker. Haha, tyckte jag, jag är ju precis en sådan chef, och jag tror allvarligt mina medarbetare har sett mig fler gånger i löpartights än i full kostym vid det här laget. I inlägget länkar Petra också till en hel artikelserie i DN om ”Den nya hälsohetsen”, som bl.a. handlar om just arbetsgivares och chefers inställning till de anställdas livsstil och vanor. Att ämnet ligger i tiden märks inte minst på debatten under hashtaggen #hälsohets som för några dagar sedan härjade på twitter, och som om jag fattat saken rätt startades av en indignerad Lady Dahmer.

Alltså, jag upphör aldrig att förundras. En av de mest grundläggande mänskliga rättigheter som finns enligt mig är rätten till en egna kroppen. Ingen ska få slå dig, tvinga dig fysiskt till något du inte vill, göra ingrepp på din kropp mot din vilja, inte respektera din egen kroppsliga integritet. Det sträcker sig från alltifrån det fullständigt förkastliga i tvångssteriliseringar, till det självklara i Chers berömda kommentar till sina bröstoperationer att ”jag bär mina tuttar på ryggen om jag vill”. Ingen jävel kan tvinga dig att springa VårRuset eller vara med i någon stegräknartävling om du inte har lust, men samtidigt ska du också ge blanka f-n i om din kompis – eller chef för den delen – tränar för sin femtioelfte Ironman. Vi som snackar träning i bloggar, i intervjuer, på facebook eller whatever, vi gör det faktiskt för att vi är besatta och tycker det är så jäkla kul. Den som känner sig provocerad behöver inte lyssna. Jag tycker också det är aptrist när folk snackar recept, TV-serier, solsemestrar eller småbarn, men jag känner inte att jag behöver gå i clinch om det. Live and let live, liksom. Särskilt när det gäller kroppen. Din kropp är din, min kropp är min.

Nog sagt om detta stickspår. För egentligen ville jag prata om något annat. Eller egentligen två saker.

För det första tränar jag inte för hälsans skull. För hälsans skull äter jag nyttigt, sover ordentligt, och försöker undvika onödig stress så långt det går. Men tränar, det gör jag för att jag tycker det är så himla kul, och för att jag om en sex-sju år kommer att springa ett lopp på 246 kilometer. Låter det hälsosamt? Nä inte precis va. Men i min värld är det kul, galet kul, och fyller varenda pass i gymmet eller på trailsen med mening, lust och glädje.

För det andra så arbetar vi just med miljö och hälsa, två frågor som faktiskt ligger närmare varandra än vad de flesta spontant tänker på. En frisk planet i det stora perspektivet motsvaras av en frisk och hälsosam människa på det personliga planet. Att ta hand om sig själv, att bry sig om sina medmänniskor och om djuren, och att vara varsam om planeten hänger ihop. Vår uttalade företagsvision är att vara föregångare, och då är det walk the talk som gäller. Man ska kunna ta cykeln eller löparskorna till jobbet eller surfa på morgonen om vädret är rätt. Man ska kunna riva av ett pass i gymmet om man suttit klistrad framför datorn för länge. En människa med ett fysiskt aktivt fritidsintresse trivs antagligen bättre med vår teamkultur än någon som vill ha sällskap ut på rökpausen. Det är inte hälsohets, det kallas kaka söker maka. Hos oss är vi marinbiologer, marknadsförare, doktorer och bioingenjörer, men också dykare, surfare, traillöpare, crossfitters och yoginis. Och det är vi väldigt, väldigt glada över.

Nog sagt om detta. Dags att packa!

Finbesök på algfarmenBrorssönerna på besök i personalgymmet i mellandagarna – kommer länge leva på peppen av deras helt galna energi och rörelseglädje

11 thoughts on “Träning, hälsa och …hets?

  1. Jag skrev faktiskt ett reportage om det där i RW för ett halvår sedan. Det finns ju liksom både en fram- och en bak-sida med ”företagsfriskvårds-satsning”.🙂 Själv hade jag förstås äääälskat att jobba på ett företag som gynnar sådana som mig.😉
    P&K

  2. Jag var less redan på DNs artikelserie.
    Det är så journalistiskt att haka på varenda vindrikting. Jag minns när Petra började blogga – och hon föll precis in i den mallen (och skrev en massa saker som en massa andra bloggare redan skrivit flera år innan, men för all del).
    Nu är det inte lika ”häftigt” längre – och då ska det hackas på att folk ”sticker ut”. Vinden har vänt. Skönt, för övrigt – så att man kan direktanmäla sig till Lidingöloppet eller maran om man vill. Det har varit direkt larvigt ett par år.
    För övrigt undrar jag vad förkortningen är för ”män som medvetet försöker köra ihjäl cyklister som håller sig till lagen”. Jo, jag vet. I-D-I-O-T-E-R. Vem skriver om dem?

  3. Ta en toy och andas lite, Niklas🙂 Och du: jag gör bara en Per Gessle. D v s gör sånt som andra redan gjort förut. Fast lite bättre😀

  4. UNDERBART skrive Fredrika! Surfare som jag är önskar jag nästan jag jobbade på din algfarm men nu ska jag varsamt främja hälsa på storbolag i Sthlm istället. UNDERBART också att du skriver igen! kram Annie

  5. Utan att kunna uttala mig om hur stort eller litet problemet är, vill jag lägga ett ord för minoriteter som känner sig hamna utanför. En arbetsplats eller en middagsbjudning sätts inte primärt samman enligt receptet ”kaka söker maka” vad gäller motion, och för mig känns det naturligt att försöka få alla i en sådan gemenskap att känna sig välkomna, och att lägga all skuld på den i sammanhanget svage skulle kännas hårt. Jag gissar att de flesta arbetskollektiv och andra gemenskaper lever upp till sådana normala anständighetskrav, men möjligen inte alla, och här kan jag ana ett problem.

    Jumper berättar gärna om sin löpning på de flesta offentliga forum och i de flesta sällskap, men det finns sammanhang, där han ligger lägre och hellre låter andra blomma, utan att han för den skull känner sig förtryckt av någon jantelag. Bara lite så…

    • Noterar att att jag skrev ”svage” i stället för det könsneutralare ”svaga”, en felskrivning som inte ska tolkas som egen erfarenhet, men möjligen som identifikation, Jag kan känna obehag när det i ett sällskap råder ett slags självklar samstämmighet i en fråga där jag vet att någon är ensam avvikande (och som följaktligen har att välja mellan att tiga och lida eller att sticka ut och förstöra stämningen). I övrigt håller jag med alla här ovan om allt.

  6. Tack alla för så fina kommentarer!

    Lite allmänna tankar kring det ni skriver. Jag har ännu inte läst hela artikelserien men ser varthän det barkar. Det tragiska är att dödlighet i västerlandet till övervägande största delen handlar om livsstilssjukdomar på grund av stillasittande och osund kost. Samtidigt som fasan från skolgympan sitter kvar hos många av oss – och att tvinga någon till fysisk aktivitet är big no-no i min bok. Det är dock oerhört viktigt att folk är *medvetna* om de risker de tar med ett ohälsosamt leverne. För att kunna ta medvetna val rörande sin livsstil.

    När det gäller arbetsplatskultur så anger nog de flesta arbetsgivare att ”passa in i gruppen” som en av de avgörande rekryteringsgrunderna. Det innebär inte att skapa homogena arbetsplatser, däremot så måste grundläggande värderingar vara kompatibla för att både verksamheten ska fungera och folk ska må bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s