Att välja PT

nate

För ungefär ett år sedan blev jag påprackad ett gratis magasin på Pressbyrån, och valde ett nummer av amerikanska Inside Fitness. I numret fanns en stor face-off mellan två fitnessproffs, en paleosnubbe – och en vegan. Kött mot gröna blad. Nate Jackson, som veganbiffen hette, visade sig ta klienter online och efter lite mailande fram och tillbaka slog jag till på tre månaders träningsprogram och coaching via Skype, youtube och online-dagbok. Mål fett väck, bli stark. Utan att behöva moffa kalkonfiléer, eller i mitt fall höra tjat om det. Dessutom var Nate precis som jag allergisk mot maskinträning, och jag såg framför mig sköna stunder i knäböj med skivstången på axlarna.

Jag kan berätta att det känns mer än lovligt corny med funktionstester via Skype en fredagkväll för någon som man mest sett i bar överkropp, och som dessutom extraknäcker som Harlequinmodell. Programmet jag fick var inledningsvis en besvikelse – två enkla pass med kettlebells och ett med lätt skivstång, varvat med kroppsövningar – de kändes för lätta och inte alls sådär ”all in” som jag var laddad för. Men efter första träningsvärken höll jag käft. Nate visste vad han gjorde. Och jag hade muskler jag inte visste fanns. Det här var bra grejer.

Jag lärde mig mycket av Nate även om det blev ganska mycket on-off under de där månaderna. Min självdisciplin var kass, och jag gick mest omkring med dåligt samvete för att jag inte svarade på Nates just-checking-in-mail. Onlineprogram kräver att man kan hålla ordning på sig själv. Det var inte rätt läge för mig då, kan jag säga. Fokus låg på jobb jobb jobb, inte träning. Mot slutet lossnade det lite, och jag slog till på en period till. Även om jag sammanlagt inte gjorde mer än kanske en-två månaders seriös träning på det där halvåret var det ändå värt varenda krona, för jag kom trots allt igång på ett bra sätt. Och jag har fortsatt köra de där passen lite då och då. Med fokus på lite, tyvärr.

Anyways. Eftersom mitt företag numera inhyser en i princip komplett Crossfitbox så finns inte längre några ursäkter att inte ta tag i träningen lite mer seriöst igen. Jag saknar friheten att känna mig tokstark, och bara ge mig ut en heldag på trailsen. Löpning just nu är allt annat än njutning. Jag förstår folk som tycker det är jobbigt att springa. Och jag drömmer fortfarande om att kunna göra chins, senast enarmsditon. (Ja alltså drömmer som i drömmer på riktigt.)

Det är helt enkelt dags för en PT. På riktigt.

Det heter inte personlig tränare för inte. Om man bortser från klienten (adepten? kunden? vet inte vad man säger på svenska) så har ju varje PT i sig också en egen högst personlig karaktär. Jag googlade på PT Österlen och hittade en inte stor, men ändå salig blandning av urval. Grejen med Nate hade varit att han var vegan och hade en sjysst träningsfilosofi. Frågan var vad som skulle få mig att klicka den här gången. För egentligen var jag ju bara ute efter någon som kunde sätta blåslampa i häcken på mig, och få de där passen – vilka de nu skulle bli – att bli av. Sådär, den bästa träningen är den som blir av. Bara komma igång for f*cksake.

Trodde jag. I själva verket lärde jag mig under processen att jag ställer extremt höga krav på dem som liksom ska bli en nyckelperson i mitt kärnteam. Som Christer Skog till exempel. Jag vet att han är bäst på uthållighet i landet. Så om Christer säger åt mig att springa i ett visst tempo så gör jag det, punkt slut. Jag vet att jag kan lita på honom till hundra procent. Jag vet också att han genuint bryr sig, jag kan lyckas inte bara för min skull, utan även för hans. Vi är ett team, liksom. Det är mycket som ska stämma. Träning är viktiga grejer.

PT:n som bloggade om att hon gillade semlor enligt devisen ”det handlar om att göra bra val de flesta gångerna” gick fetbort (pun not intended). För hey, den devisen är en självklarhet enligt allt sunt förnuft – men upprepas den som mantra känns den mera som en ursäkt för att fortsätta med de där riktigt kassa valen. Ungefär som folk på bantningsforum (ofta maskerade som ”fettförbränningstrådar” på träningscommunities), som är besatta av cheating days och dietvänliga bakrecept. Den där omhuldade livsstilsförändringen känns rätt så avlägsen där kan jag säga. Hursomhelst. Jag har ingen anledning att tro annat än att hon är en jättebra PT (goda personliga rekommendationer, ingen tid för fler klienter), men det var alldeles säkert inget för mig.

Jag har inga synpunkter på om min PT äter semlor eller inte, men jag insåg i processen att jag sätter enormt värde i hens mentala fokus. Vad rör sig i den människans värld, liksom, vad brinner hon för. Jag utgår ifrån att varje PT älskar träning. Men kärleken till träning har många bottnar.

Enter Seth Ronland.”People from time immemorial have studied and written about the human body” lyder de inledande orden på hans webbsida. Heureka! En PT som snöat in på hur kroppen funkar, och allt däromkring. Läs inledningen bara, ren poesi. Inget ytligt fluff om ”jag hjälper dig att nå dina mål” (duh, klart du gör), utan en människa som liksom bottnar i sitt kall. Seriöst. Och man tar inga SM-titlar i Athletic Fitness eller Guldhjärta som Sveriges Bästa PT om man liksom inte är tokdedikerad. Jag kommer aldrig behöva tvivla på att han kan sin grej. Och jag vet att han kommer att fatta hur jag är funtad, att jag inte går igång på ätardagar eller klämkäck träningspepp. Vi ska ju… jobba. Träning är seriös business. Jag skulle bara våga sjappa nu.

Än har jag ingen riktig aning om vad jag gett mig in på. Men jag vet att det kommer bli jättebra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s