Saturday Night Fever

Igår var det tänkt att jag skulle springa långpass. Typ första långpasset sedan i vintras, definierat som minst nittio minuter sammanhängande löpning med låg puls. Långpassen har varit det bästa jag vet, och ju längre, dess bättre. En heldag på trailsen? Nemas problemas. Det roliga börjar ju efter ett par-tre timmar, det är då löpardjuret vaknar. Håhåjaja. Jag är inte riktigt där just nu, kan jag säga.

Gårdagen bjöd på svarta moln som ilsket hängde sig kvar på himlen. Var är Österlenvindarna när man behöver dem? Planerna sköts på eftermiddagen. Då började det passande nog spöregna. Jag lade mig och sov middag istället – det är trots allt semester (eller ja, jag ska i och för sig dra in några miljoner till bolaget under sommaren men det är en annan historia).

Vid åttatiden vann jag tysta leken mot svartmolnen och himlen sprack upp i glödande kvällssol. Prick 20:41 stod jag ombytt och klar utanför huset, och startade iPoden med kvällens soundtrack. Det är ju lördag.

Fördelen med sena långpass efter sommarregn är att naturen är helt magisk. Den vilda kaprifolen doftar ikapp med törnrosorna, kvällssolen silas mellan trädkronorna och kantar stigen med guld. Havet stilla och blankt, himlen rosa, och över hagarna stiger dimman så älvorna dansar. Här behövs inga två-tre timmar att bli hög inte, några kilometer mjuk stig under förvånansvärt lätta fötter och jag vill liksom bara springa hela natten i en slags narkotisk feberyra.

Det här med nummerlappar och miltider känns väldigt långt borta, kan jag säga.

bild
Just follow the white rabbit

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s