The Force

– Syret kommer ner i musklerna, men det är ingen hemma, lyder Christers dom efter laktattestet. Vi garvar.

Nej, bristen på uthållighetsträning straffar sig obönhörligen i form av en aerob förmåga på bottennivå. Alltså musklernas förmåga att generera energi med hjälp av syre, grunden i all långdistanslöpning. Precis som kroppen anpassar sig till träning, anpassar den sig till icke-träning – och i mitt fall har mitokondrierna, cellernas små kraftstationer, packat ihop och tackat för sig. Ingen hemma längre. Eller ja, några få stackars pajsare finns förstås kvar där, men det går inte att jämföra med forna heydays.

Den närmaste tiden kommer jag alltså ägna mig åt att odla mitokondrier, så många och så feta som jag bara kan. Som bioteknolog skulle jag kunna trötta ut er med hela avhandlingar i fysiologin här, men överlåter det till andra träningssajter och citerar hellre Star Wars:

Midichlorians are microscopic life forms that reside in all living cells. We are symbionts with them, living together for mutual advantage. Without midichlorians, life could not exist and we would have no knowledge of The Force.

Där hör ni. The Force.

Det här med mitokondrier är hur spännande som helst. Det är nämligen helt sant att de ursprungligen var egna livsformer, bakterier, som ingick i symbios med de celler som så småningom utvecklade sig till flercelliga varelser såsom växter och djur. Mitokondrierna lever fortfarande något av ett eget liv i våra celler, de har till exempel sitt eget DNA med sina alldeles egna gener, och ärvs bara på mödernet.

Jag är lite kär i mitokondrier, har alltid varit. Inte bara att det är mitokondrierna som gör att vi kan springa hur långt som helst, de är dessutom vittnen om livets yttersta ursprung och påminner om hur livet och alltet hänger ihop. Det är sådant jag kan tänka på under långpassen, i en slags biokosmologisk runners high.

Fast just nu får jag inte springa några riktiga långpass än, jag måste vara rädd om mina leder också och skynda långsamt med upptrappningen. Men läsa får jag ju hur mycket som helst.

Power sex suicide
Ja, det är Windows i bakgrunden på min Mac. För att kunna köra Firstbeat. Är man nörd så är man.

Att välja PT

nate

För ungefär ett år sedan blev jag påprackad ett gratis magasin på Pressbyrån, och valde ett nummer av amerikanska Inside Fitness. I numret fanns en stor face-off mellan två fitnessproffs, en paleosnubbe – och en vegan. Kött mot gröna blad. Nate Jackson, som veganbiffen hette, visade sig ta klienter online och efter lite mailande fram och tillbaka slog jag till på tre månaders träningsprogram och coaching via Skype, youtube och online-dagbok. Mål fett väck, bli stark. Utan att behöva moffa kalkonfiléer, eller i mitt fall höra tjat om det. Dessutom var Nate precis som jag allergisk mot maskinträning, och jag såg framför mig sköna stunder i knäböj med skivstången på axlarna.

Jag kan berätta att det känns mer än lovligt corny med funktionstester via Skype en fredagkväll för någon som man mest sett i bar överkropp, och som dessutom extraknäcker som Harlequinmodell. Programmet jag fick var inledningsvis en besvikelse – två enkla pass med kettlebells och ett med lätt skivstång, varvat med kroppsövningar – de kändes för lätta och inte alls sådär ”all in” som jag var laddad för. Men efter första träningsvärken höll jag käft. Nate visste vad han gjorde. Och jag hade muskler jag inte visste fanns. Det här var bra grejer.

Jag lärde mig mycket av Nate även om det blev ganska mycket on-off under de där månaderna. Min självdisciplin var kass, och jag gick mest omkring med dåligt samvete för att jag inte svarade på Nates just-checking-in-mail. Onlineprogram kräver att man kan hålla ordning på sig själv. Det var inte rätt läge för mig då, kan jag säga. Fokus låg på jobb jobb jobb, inte träning. Mot slutet lossnade det lite, och jag slog till på en period till. Även om jag sammanlagt inte gjorde mer än kanske en-två månaders seriös träning på det där halvåret var det ändå värt varenda krona, för jag kom trots allt igång på ett bra sätt. Och jag har fortsatt köra de där passen lite då och då. Med fokus på lite, tyvärr.

Anyways. Eftersom mitt företag numera inhyser en i princip komplett Crossfitbox så finns inte längre några ursäkter att inte ta tag i träningen lite mer seriöst igen. Jag saknar friheten att känna mig tokstark, och bara ge mig ut en heldag på trailsen. Löpning just nu är allt annat än njutning. Jag förstår folk som tycker det är jobbigt att springa. Och jag drömmer fortfarande om att kunna göra chins, senast enarmsditon. (Ja alltså drömmer som i drömmer på riktigt.)

Det är helt enkelt dags för en PT. På riktigt.

Det heter inte personlig tränare för inte. Om man bortser från klienten (adepten? kunden? vet inte vad man säger på svenska) så har ju varje PT i sig också en egen högst personlig karaktär. Jag googlade på PT Österlen och hittade en inte stor, men ändå salig blandning av urval. Grejen med Nate hade varit att han var vegan och hade en sjysst träningsfilosofi. Frågan var vad som skulle få mig att klicka den här gången. För egentligen var jag ju bara ute efter någon som kunde sätta blåslampa i häcken på mig, och få de där passen – vilka de nu skulle bli – att bli av. Sådär, den bästa träningen är den som blir av. Bara komma igång for f*cksake.

Trodde jag. I själva verket lärde jag mig under processen att jag ställer extremt höga krav på dem som liksom ska bli en nyckelperson i mitt kärnteam. Som Christer Skog till exempel. Jag vet att han är bäst på uthållighet i landet. Så om Christer säger åt mig att springa i ett visst tempo så gör jag det, punkt slut. Jag vet att jag kan lita på honom till hundra procent. Jag vet också att han genuint bryr sig, jag kan lyckas inte bara för min skull, utan även för hans. Vi är ett team, liksom. Det är mycket som ska stämma. Träning är viktiga grejer.

PT:n som bloggade om att hon gillade semlor enligt devisen ”det handlar om att göra bra val de flesta gångerna” gick fetbort (pun not intended). För hey, den devisen är en självklarhet enligt allt sunt förnuft – men upprepas den som mantra känns den mera som en ursäkt för att fortsätta med de där riktigt kassa valen. Ungefär som folk på bantningsforum (ofta maskerade som ”fettförbränningstrådar” på träningscommunities), som är besatta av cheating days och dietvänliga bakrecept. Den där omhuldade livsstilsförändringen känns rätt så avlägsen där kan jag säga. Hursomhelst. Jag har ingen anledning att tro annat än att hon är en jättebra PT (goda personliga rekommendationer, ingen tid för fler klienter), men det var alldeles säkert inget för mig.

Jag har inga synpunkter på om min PT äter semlor eller inte, men jag insåg i processen att jag sätter enormt värde i hens mentala fokus. Vad rör sig i den människans värld, liksom, vad brinner hon för. Jag utgår ifrån att varje PT älskar träning. Men kärleken till träning har många bottnar.

Enter Seth Ronland.”People from time immemorial have studied and written about the human body” lyder de inledande orden på hans webbsida. Heureka! En PT som snöat in på hur kroppen funkar, och allt däromkring. Läs inledningen bara, ren poesi. Inget ytligt fluff om ”jag hjälper dig att nå dina mål” (duh, klart du gör), utan en människa som liksom bottnar i sitt kall. Seriöst. Och man tar inga SM-titlar i Athletic Fitness eller Guldhjärta som Sveriges Bästa PT om man liksom inte är tokdedikerad. Jag kommer aldrig behöva tvivla på att han kan sin grej. Och jag vet att han kommer att fatta hur jag är funtad, att jag inte går igång på ätardagar eller klämkäck träningspepp. Vi ska ju… jobba. Träning är seriös business. Jag skulle bara våga sjappa nu.

Än har jag ingen riktig aning om vad jag gett mig in på. Men jag vet att det kommer bli jättebra.

Champions aren’t made in gyms

Hear, hear.

ChampionsÄr lite kär i Muhammad Ali idag. Mannen bakom odödliga citat som ”Impossible is nothing” och ”Suffer now and live the rest of your life as a champion”, mantran som vevas runt i det oändliga. Det ovanstående citatet verkar man däremot hålla ganska tyst om, och jag läste det själv för första gången i morse. Klockrent.

Alltså, det måste bara sägas någon gång, men ibland är det för mycket fokus på träning i träningsvärlden. Du är så mycket mer än muskler, svett och blodsmak. Ibland pratar folk om ”pannben”, men jag skulle vilja höra mer om själen. Varför är själen tabu i träningsvärlden? Vad rör sig i folk egentligen när de säger att de vill ta silver på Lidingö, springa milen sub 40, göra en Ironman eller klara gax trans scania? Jag menar, det är ju så jäkla vackert att korsa mållinjen. Det bara måste finnas mer än en siffra och en plakett.

Idag blir det kettlebells. Burn, baby, burn. Och då menar jag inte biceps, utan hjärtat.