Saturday Night Fever

Igår var det tänkt att jag skulle springa långpass. Typ första långpasset sedan i vintras, definierat som minst nittio minuter sammanhängande löpning med låg puls. Långpassen har varit det bästa jag vet, och ju längre, dess bättre. En heldag på trailsen? Nemas problemas. Det roliga börjar ju efter ett par-tre timmar, det är då löpardjuret vaknar. Håhåjaja. Jag är inte riktigt där just nu, kan jag säga.

Gårdagen bjöd på svarta moln som ilsket hängde sig kvar på himlen. Var är Österlenvindarna när man behöver dem? Planerna sköts på eftermiddagen. Då började det passande nog spöregna. Jag lade mig och sov middag istället – det är trots allt semester (eller ja, jag ska i och för sig dra in några miljoner till bolaget under sommaren men det är en annan historia).

Vid åttatiden vann jag tysta leken mot svartmolnen och himlen sprack upp i glödande kvällssol. Prick 20:41 stod jag ombytt och klar utanför huset, och startade iPoden med kvällens soundtrack. Det är ju lördag.

Fördelen med sena långpass efter sommarregn är att naturen är helt magisk. Den vilda kaprifolen doftar ikapp med törnrosorna, kvällssolen silas mellan trädkronorna och kantar stigen med guld. Havet stilla och blankt, himlen rosa, och över hagarna stiger dimman så älvorna dansar. Här behövs inga två-tre timmar att bli hög inte, några kilometer mjuk stig under förvånansvärt lätta fötter och jag vill liksom bara springa hela natten i en slags narkotisk feberyra.

Det här med nummerlappar och miltider känns väldigt långt borta, kan jag säga.

bild
Just follow the white rabbit

Vad är en löpare?

”Man, if you gotta ask, you’ll never know.”

Så lär Louis Armstrong en gång ha svarat på frågan om vad Jazz är. Faktum är att svaret passar lika bra på löpning.

En gång i tiden hängde jag ganska mycket på löparforum. Med jämna mellanrum gick diskussionerna varma kring vem som är löpare – och vem inte. Går skamgränsen vid femminuterstempo, springer riktiga löpare med musik i öronen eller absolut inte, är det tightsen kontra mjukisbyxorna som avgör, eller antal malda mil per vecka… och så förstås listorna, alla dessa listor, du vet att du är löpare när, en riktig löpare si och så, en löpare måste, får, är, kan och vill.

Men man behöver inte fråga. Man blickar ut över marken man ska lägga under sina fötter, och bara vet.

gullfothaväng

Haväng, i fredags. Foto: Mary

Löpning på beachen

Jag vet att de flesta av er norröver knappt ens börjat längta efter barmark ännu. Likförbannat skattar jag mig oerhört lyckligt lottad att få springa långpass längs stranden på precis lagom hårdpackad sand, med lätt bris i ryggen och vidderna nästan alldeles helt för mig själv. Småvarmt är det dessutom, så både mössa och vantar åkte raskt av. Mötte minst en joggare i shorts. Det är nu havet är som allra bäst, idag Mälarhusen – Skillinge Hamnkrog med lite stickspår. Den längsta rundan på mycket länge faktiskt, och ändå kändes det som jag bara ville mer.

Okej att Skillinge redan kallas Stockholm Söder, men jag fattar ändå inte varför inte fler bara flyttar hit. Själv har jag varit Skåning i drygt två år nu, och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde slag i saken tidigare. What’s not to like, liksom.

Photo 2012-12-30 14 12 34 Photo 2012-12-30 14 38 27 Photo 2012-12-30 14 42 04