Vad är en löpare?

”Man, if you gotta ask, you’ll never know.”

Så lär Louis Armstrong en gång ha svarat på frågan om vad Jazz är. Faktum är att svaret passar lika bra på löpning.

En gång i tiden hängde jag ganska mycket på löparforum. Med jämna mellanrum gick diskussionerna varma kring vem som är löpare – och vem inte. Går skamgränsen vid femminuterstempo, springer riktiga löpare med musik i öronen eller absolut inte, är det tightsen kontra mjukisbyxorna som avgör, eller antal malda mil per vecka… och så förstås listorna, alla dessa listor, du vet att du är löpare när, en riktig löpare si och så, en löpare måste, får, är, kan och vill.

Men man behöver inte fråga. Man blickar ut över marken man ska lägga under sina fötter, och bara vet.

gullfothaväng

Haväng, i fredags. Foto: Mary

#Win

Hälsningar från Leksand! Minus 17 grader, strålande sol och gnistrande snö. Läser på facebook om långpass som ställs in för löpbandslöpning. Just idag är jag ganska nöjd med att vara längd-rookie. Trots att man ser ganska keff ut i mössa och buff uppdragen över halva skallen.

skidmorgon
Foto: Mats Ek ProcampXL

 

Träning, hälsa och …hets?

…för pengarna håller hon på och bygger gym i den bortersta lagerlokalen. I taket hänger romerska ringar och på golvet står vikter och träningsredskap.

Orden är ett citat från en bra artikel om mitt företag i dagens Sydsvenskan. Vi är stolta över vårt gym, som vi bygger med inspiration från CrossFit och B.I.M – fria vikter, medicinbollar, rep, ringar, traktordäck (vi är ju på landet) och en bur på ingång.

Lustigt nog så såg jag så sent som igår ett inlägg som Maratonpetra på SvD hade skrivit, om chefer som hälsofanatiker. Haha, tyckte jag, jag är ju precis en sådan chef, och jag tror allvarligt mina medarbetare har sett mig fler gånger i löpartights än i full kostym vid det här laget. I inlägget länkar Petra också till en hel artikelserie i DN om ”Den nya hälsohetsen”, som bl.a. handlar om just arbetsgivares och chefers inställning till de anställdas livsstil och vanor. Att ämnet ligger i tiden märks inte minst på debatten under hashtaggen #hälsohets som för några dagar sedan härjade på twitter, och som om jag fattat saken rätt startades av en indignerad Lady Dahmer.

Alltså, jag upphör aldrig att förundras. En av de mest grundläggande mänskliga rättigheter som finns enligt mig är rätten till en egna kroppen. Ingen ska få slå dig, tvinga dig fysiskt till något du inte vill, göra ingrepp på din kropp mot din vilja, inte respektera din egen kroppsliga integritet. Det sträcker sig från alltifrån det fullständigt förkastliga i tvångssteriliseringar, till det självklara i Chers berömda kommentar till sina bröstoperationer att ”jag bär mina tuttar på ryggen om jag vill”. Ingen jävel kan tvinga dig att springa VårRuset eller vara med i någon stegräknartävling om du inte har lust, men samtidigt ska du också ge blanka f-n i om din kompis – eller chef för den delen – tränar för sin femtioelfte Ironman. Vi som snackar träning i bloggar, i intervjuer, på facebook eller whatever, vi gör det faktiskt för att vi är besatta och tycker det är så jäkla kul. Den som känner sig provocerad behöver inte lyssna. Jag tycker också det är aptrist när folk snackar recept, TV-serier, solsemestrar eller småbarn, men jag känner inte att jag behöver gå i clinch om det. Live and let live, liksom. Särskilt när det gäller kroppen. Din kropp är din, min kropp är min.

Nog sagt om detta stickspår. För egentligen ville jag prata om något annat. Eller egentligen två saker.

För det första tränar jag inte för hälsans skull. För hälsans skull äter jag nyttigt, sover ordentligt, och försöker undvika onödig stress så långt det går. Men tränar, det gör jag för att jag tycker det är så himla kul, och för att jag om en sex-sju år kommer att springa ett lopp på 246 kilometer. Låter det hälsosamt? Nä inte precis va. Men i min värld är det kul, galet kul, och fyller varenda pass i gymmet eller på trailsen med mening, lust och glädje.

För det andra så arbetar vi just med miljö och hälsa, två frågor som faktiskt ligger närmare varandra än vad de flesta spontant tänker på. En frisk planet i det stora perspektivet motsvaras av en frisk och hälsosam människa på det personliga planet. Att ta hand om sig själv, att bry sig om sina medmänniskor och om djuren, och att vara varsam om planeten hänger ihop. Vår uttalade företagsvision är att vara föregångare, och då är det walk the talk som gäller. Man ska kunna ta cykeln eller löparskorna till jobbet eller surfa på morgonen om vädret är rätt. Man ska kunna riva av ett pass i gymmet om man suttit klistrad framför datorn för länge. En människa med ett fysiskt aktivt fritidsintresse trivs antagligen bättre med vår teamkultur än någon som vill ha sällskap ut på rökpausen. Det är inte hälsohets, det kallas kaka söker maka. Hos oss är vi marinbiologer, marknadsförare, doktorer och bioingenjörer, men också dykare, surfare, traillöpare, crossfitters och yoginis. Och det är vi väldigt, väldigt glada över.

Nog sagt om detta. Dags att packa!

Finbesök på algfarmenBrorssönerna på besök i personalgymmet i mellandagarna – kommer länge leva på peppen av deras helt galna energi och rörelseglädje

Hottest ski bum ever

I morgon tar jag nattåget till Åre för lite spontan träningssemester. Bo och spa:a på Tott, gå på Gold’s Gym, och åka massor med skidor. Ja ja jag vet, det är lite orutinerat att åka till Åre för längd och inte alpint, men ”är du duktig så kan du ta Tottliften upp och sedan transportsträckan till spåren i Björnen” mailar receptionisten på hotellet.

Duktig jag vet inte jag, jag har åkt tre gånger vid det här laget, visserligen tillsammans med ingen mindre än Christer Skog, men det får nog bli skidbussen till Björnen istället.

Jag är dock helt säker på att jag kommer att ha Åres absolut snyggaste rumpa – köpte nya tights idag.

Maloja

Löpning på beachen

Jag vet att de flesta av er norröver knappt ens börjat längta efter barmark ännu. Likförbannat skattar jag mig oerhört lyckligt lottad att få springa långpass längs stranden på precis lagom hårdpackad sand, med lätt bris i ryggen och vidderna nästan alldeles helt för mig själv. Småvarmt är det dessutom, så både mössa och vantar åkte raskt av. Mötte minst en joggare i shorts. Det är nu havet är som allra bäst, idag Mälarhusen – Skillinge Hamnkrog med lite stickspår. Den längsta rundan på mycket länge faktiskt, och ändå kändes det som jag bara ville mer.

Okej att Skillinge redan kallas Stockholm Söder, men jag fattar ändå inte varför inte fler bara flyttar hit. Själv har jag varit Skåning i drygt två år nu, och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde slag i saken tidigare. What’s not to like, liksom.

Photo 2012-12-30 14 12 34 Photo 2012-12-30 14 38 27 Photo 2012-12-30 14 42 04

Champions aren’t made in gyms

Hear, hear.

ChampionsÄr lite kär i Muhammad Ali idag. Mannen bakom odödliga citat som ”Impossible is nothing” och ”Suffer now and live the rest of your life as a champion”, mantran som vevas runt i det oändliga. Det ovanstående citatet verkar man däremot hålla ganska tyst om, och jag läste det själv för första gången i morse. Klockrent.

Alltså, det måste bara sägas någon gång, men ibland är det för mycket fokus på träning i träningsvärlden. Du är så mycket mer än muskler, svett och blodsmak. Ibland pratar folk om ”pannben”, men jag skulle vilja höra mer om själen. Varför är själen tabu i träningsvärlden? Vad rör sig i folk egentligen när de säger att de vill ta silver på Lidingö, springa milen sub 40, göra en Ironman eller klara gax trans scania? Jag menar, det är ju så jäkla vackert att korsa mållinjen. Det bara måste finnas mer än en siffra och en plakett.

Idag blir det kettlebells. Burn, baby, burn. Och då menar jag inte biceps, utan hjärtat.